Krönika av Camilla Björkbom, Förbundsordförande Djurens Rätt
”Jag kan förstå att du inte vill äta kött, men ost, mjölk och ägg är det ingen som dör för.” Det är ett påstående jag hör ganska ofta när jag pratar om Djurens Rätts arbete. Stämmer det eller är det rent önsketänkande att inga djur kommer till skada?
För att en ko ska fortsätta producera mjölk måste hon föda en kalv varje år. Liksom alla andra däggdjur, inklusive människan, producerar kon mjölk bara efter att hon fått sin unge. Kalvarna tas från kon direkt efter födseln. En separation som är mycket uppslitande och som kon tvingas uppleva gång efter gång. Av kalvarna som föds är hälften tjurkalvar. Eftersom tjurkalvarna inte kommer att producera mjölk har de mycket litet värde. De tjurkalvar som fötts föds vanligen upp under ett till två år, därefter dödas de och blir till billigt kött. Korna lever långt från Bregott-reklamens sorglösa tillvaro. Snittlivslängden för kor i mjölkfabriken är bara ungefär fem år. Därefter är deras kroppar utslitna. Det är riktigt sorgligt eftersom en ko egentligen kan bli uppemot fem gånger så gammal. Större delen av nötköttet som säljs i Sverige kommer från just uttjänta mjölkkor och deras oönskade kalvar.
Liknande etiska problem som finns inom mjölkindustrin hittar vi också också i äggindustrin. I dag när du läser detta kläcks omkring 30 000 kycklingar i den svenska äggindustrin. Hälften av dem är hönkycklingar som kommer att lägga ägg. Precis som inom mjölkindustrin där det föds en tjurkalv för varje honkalv, kläcks det en tuppkyckling för varje hönkyckling. Frågan är, vad händer med alla 15 000 små tuppar som kläcks varje dag?
När jag ställer den frågan brukar den jag pratar med börja ana oråd om att allt inte står rätt till. Eftersom tupparna inte lägger några ägg anses de vara biprodukter. De sorteras ut efter kläckning och gasas ihjäl. Är det verkligen rätt att döda djurungar bara för att vi vill ha ägg och komjölk? Vi behöver inte något av det för att kunna äta gott. Vi kan leva lyckliga och hälsosamma liv utan att äta djur.
Det är drygt 20 år sedan jag lämnade djurätandet bakom mig. Jag tycker fortfarande att det är det bästa beslut jag någonsin tagit. Det finns både frihet och glädje i att veta att jag inte orsakar kännande varelser lidande med min gaffel.
Dessutom, djuren kan så mycket mer än vad som kanske är bekvämt för oss att tänka på. Om vi verkligen tog in allt det vi vet om djur tror jag inte vi skulle kunna fortsätta att äta dem. Visste du till exempel att får upplever känslor som rädsla, ilska, vrede, avsky, leda, förtvivlan och lycka? Får har också ett mycket gott ansiktsminne. Efter två år kan de fortfarande känna igen uppemot 50 andra fårs ansikten. Vem av oss skulle kunna känna igen 50 får som individer efter två år? Vi vet att djur planerar och samarbetar, att de har både tidsuppfattning och avancerade sociala färdigheter, som också inkluderar att ta en annan individs perspektiv. Hönor lär sina kycklingar vad som är bra att äta och kommunicerar med dem inne i ägget. Fiskar och insekter kan mer än vad många ofta tror.
Helena Röcklinsberg är docent i etik och universitetslektor i djuretik och hon betonar att insikt om vår egen sårbarhet är en användbar grund för djuretiska reflektioner. Helena säger att tack vare vår empati kan vi veta mycket om djuren eftersom deras upplevelse på många sätt liknar den upplevelse vi själva skulle ha i motsvarande situation. Vi kan förstå ungefär hur det är för en ko att bli fråntagen sin nyfödda kalv.
Har du någon gång hört vegetarianer avfärdas som ”känslosamma”, och att vi därmed inte skulle ha rationell grund för vårt beslut att inte äta djur? Det är hög tid att slå hål på den negativa klangen. Faktum är att empati kan ge oss ett tillräckligt bra kunskapsunderlag att handla utifrån, som en första utgångspunkt.
I dag kan vi både visa empati med djuren och samtidigt äta gott.